Åren gick och vi fortsatte att utvecklas tillsammans som ett team. Allt fler började påpeka hur bra det gick för oss och att vi borde ge oss iväg på något större - inte bara tävla lokalt. 

 

Då skedde det som inte fick ske. En fin sommardag kom jag till stallet och skulle hämta Mohammed från sommarbetet. Då möts jag av en halt häst. Jag ser hur han sakta men säkert tar sig fram efter att jag ropat på honom... NEJ. Utan vetskap om vad som skett under natten blev det att kontakta veterinär som fick komma ut akut - och det såg inte bra ut... En senskada på vänster fram konstaterades efter ett besök i Tingsryd hos Björn. 

 

En senskada man tidigt anade skulle läka genom vila och endast promenader. Det blev flera återbesök, behandlingar och dyra räkningar. Men ingen skillnad. Mohammed va halt och det fanns ingen räddning. Vi gav det upp emot 1,5 år innan Mohammed blev utdömd - och fick avlivas dagen innan julafton året jag fyllde 18. Vi gjorde allt man kunde göra i det läget, men det räckte inte till... Men jag är tacksam över veterinärernas hjälp, kunskap och förståelse. 

 

Men - utan Mohammed i mitt liv hade jag inte varit den jag är idag. Han gav mig kunskap, ansvar, hopp. Och jag kunde inte ha fått en bättre häst att utvecklas med.